När du inte hör något från honom för en vecka

Du behöver inte oroa dig för hur du ska be dig ut ur din förtvivlan. Nu är det dags för den helige Ande att arbeta med dig och det är hans jobb att lyfta upp dig ur den djupa gropen. Var ärlig mot Herren när du nalkas honom. Tala om för honom hur svag och hjälplös du känner dig. Låt honom få veta: 'Jesus, jag är torr. Hör inte av dig. Gillar han dig så kommer han att höra av sig, och förmodligen mycket snart. Hör han av sig om en vecka så är han inte intresserad. En sak som tyvärr är orättvis i det här samhället är att kvinnor som hör av sig riskerar att känna sig, och även uppfattas som, 'besatta' eller liknande larv. Han kanske skrivit en precis likadan tråd på något annat forum. För det låter ju på dig som att du inte heller hört av dig på snart två veckor. Varför har du inte gjort det, om du nu är intresserad av honom och det verkar som att han tycker om dig? Dom råder en att inte försöka lyssna för att man kan bli orolig när man inte hör något. Det ni kände var troligtvis en puls du har i magen som man kan känna lättare när man är gravid. Och bebisens hjärta slår väääldigt fort så ni kan absolut inte känna att dom är ”jämna”. Han smsar inte dig på väg ut från klubben för att han vill gifta sig och skaffa barn. Får du DESSUTOM betala taxin hem så är han en jubelidiot. Radera hans nummer, ta bort honom från Facebook och varna andra för kräket! Jag hittade häromdagen en ett år gammal studie av behandling av högt blodtryck hos äldre som tagits in för sjukhusvård. De slutsatser som drogs i studien bekräftade återigen att skolmedicinen alldeles för ofta sätter in medicinering för att sänka blodtrycket hos patienter. Jag reagerade på detta eftersom jag själv råkade ut för exakt detta när… 28 Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. 29 Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. 30 Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia 31 som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem.

[Skitlång story] Tvärbäng i Sälen

2020.07.23 16:27 madatspaghetti [Skitlång story] Tvärbäng i Sälen

Polare 1: J Polare 2: D
En sommar för några år sedan när jag var 18 satt jag och två polare på bussen en dag deppiga som fan och pratade om att vi aldrig gör något och om hur uttråkade vi var, då vi fick den briljanta idén att åka långt åt helvete i en vecka. Efter lite diskuterande så bestämde vi oss för att Sälen skulle bli destinationen eftersom Ds farbror har stuga där.
Så vi drog iväg nån dag senare med full packning inklusive ett hekto hasch. På vägen hamnar vi i diverse olika klassiska konversationer som nybörjarrökare ofta har; ”Nånting nånting hotboxa”, ”Mecka fetaste gåsen någonsin” osv. Vi bestämmer oss då för att använda ett helt paket OCB till en joint och göra den så stor som möjligt av det. Exhalterade som fan var vi.
Nåväl, efter 4 timmar och några felkörningar rullar vi upp utanför stugan, parkerar bilen och går in för att göra oss hemmastadda. Så småning om sitter vi alla i soffan framför eldstaden och påbörjar arbetet med jesus uppståndelse till gås samtidigt som vi trycker i oss en haschkladdkaka som nån hade bakat. Det tog ca en och en halv timme, men till slut var åbäket färdigt. 35 gram i en splirre. Vi var som barn på julafton. Klockan är väl runt 21 när vi tänder igång skiten.
Det är nånstans runt midnatt då vi börjar gå från bänga till helt jävla ur funktion. J säger ”kan jag få tändaren?” och vi börjar garva hejdlöst när vi inser att det är han som håller i tändaren och gåsen har slocknat. Det är inte helt omöjligt att han suttit med den i en timme utan att ta ett bloss, men vem fan vet. Jag var upptagen med att stirra på brasan och inse meningen med livet.
Här någonstans börjar allt bli suddigt som fan. Minns att någon yttrar ”är det bara jag som är heeeelt?”. Vi konstaterar att vi är heeeelt allihopa. Vi får för oss att vi ska gå ut på promenad så det gör vi.
Minns inte så mycket av äventyret, utan minnena börjar när vi är tillbaka i stugan och sitter på golvet i köket och dricker vatten. Kommer ihåg att vi rabblade på om hur vatten var som en gud, att det ger liv och tar liv om man är utan det eller nåt sånt. Vi blev fan nästan religiösa. Efter ett tag när konversationen dött och vi bara suttit och stirrat på ingenting med vidöppna käftar ett tag så går vi till soffan och sätter oss.
Saknta men säkert börjar J gå sönder på riktigt, för han säger nämligen följande: ”Juste fan, skulle inte vi gå ut?” Jag garvar och tänker bara att det är ett skämt om hur bäng han är. Han skrattar lite också, men blir seriös ganska fort och säger ”Men allvarligt asså, jag var fan fett taggad på att gå ut...” Jag blir tyst några sekunder och anstränger mig för att klura ut om han driver eller inte. ”Är du seriös?” Säger jag. ”Ja vadå vill inte du gå ut?” Svarar J. Jag vänder mig mot D för att ge han ”you seeing this shit?”-blicken bara för att inse att han sitter kvar på golvet i köket helt jävla däckad. Jag tittar tillbaka på J som nästan ser förolämpad ut över att jag inte vill gå ut. ”Skärp dig asså jag får fan psykos” säger jag med ett nervöst skratt. ”Vadå, om vi går ut och får lite luft kanske man kvicknar till lite”. ”Asså vi var ju nyss ute...” säger jag lite osäkert, för vid det här laget börjar jag seriöst ifrågasätta om vi ens varit ute. Han är tyst och bara stirrar ner i golvet i säkert 20 sekunder innan han tittar på mig, lyser upp och säger ”Aa ey juste” för att sedan bryta ihop i ett skrattanfall av guds nåde. Jag är lite lättad, men skadan är redan gjord. Jag har sneat. Jag börjar få kraftig ångest och börjar kämpa för att inte dö. Ni som vet, ni vet. Jag hamnar i mitt eget huvud och börjar höra ett skarpt, svinhögt ljud som kommer i stötar.
Jag är oficiellt i Narnia.
Börjar få syner av abstrakta geometriska former och färger som går över till ansikten. För varje ny form kommer ett ansikte parat med den. Jag har vid det här laget förminskats till bara ett medvetande. Sen efter vad som känns som 4-5 timmar av former och annan skit börjar jag höra röster i det där skarpa ljudet som har legat som ett mantra i bakgrunden hela tiden. Hör inte vad dom säger, men jag vet att dom är väldigt rädda och oroliga. Jag får mordpsykos. Försöker prata med rösterna för att lugna dom men jag får inte fram några ord.
Helt plötsligt kommer den där känslan av att man faller, och jag rycker till. Synerna är nu borta men ljudet är kvar, men det är inte längre röster. Det har gått tillbaka till det skarpa ljudet. Inser att jag blundar, så jag öppnar ögonen och ser mig omkring.
Det är nu jag inser vad ljudet är. J skrattar fortfarande. Hysteriskt. Jag ställer mig upp hastigt och går in på toan för att återhämta mig. Sitter där i kanske 45 sekunder innan jag blir klaustrofobisk och går ut igen. När jag kommer tillbaka har J slutat skratta, och sitter nu och gör vågen med armarna. Jag sätter mig bredvid helt jävla slut och säger ingenting. Han frågar ”Mår du bra eller?”. ”Ja” ljuger jag. ”Skulle vi gå ut eller..? Nää jag ba skoja” säger han, jag fnissar till och börjar sedan garva lite. Ett varmt lugn strömmar genom kroppen och jag får en lätt euforirush. ”Fan vad jag sneade förut” Säger jag. ”På toan?” Undrar han. ”Nej innan, när jag satt här.” Svarar jag. ”Aa jag med typ” säger han. Vi konstaterar att jag nog hade i för mycket hasch i kladdkakan, och går för att titta till D i köket. Han sitter lutad mot kylskåpet, fortfarande helt utslagen. Vi harvar lite, tar nån bild och försöker väcka honom men han är så gott som i koma. Vi bestämmer oss för att avrunda och gå och lägga oss. Minns att jag sov som ett barn i nybäddad säng.
The end.
Jag vet än idag inte om J verkligen skrattade i flera timmar eller om det var jag som tappade tidsuppfattningen och några minuter förvandlades till timmar, och när jag frågar honom om det så säger han bara att han inte minns något efter att vi satt i köket. Kommer nog aldrig få veta.
TL;DR: Tre 18åriga färskingar röker en monstergås och äter lite för starka edibles. Den ena däckar på golvet i köket, den andra får skrattpsykos, och den tredje hamnar i Narnia.
submitted by madatspaghetti to swedents [link] [comments]


2020.02.06 16:15 AIK-intervjuer Svartgula Röster, februari 2020: Fredrik Söderberg

Vår allra första intervju är med AIK Fotbolls Fredrik Söderberg. Berätta lite om dig själv, vem du är och vad du gör. Biljett- och Marknadschef är titeln. Det jobbet innefattar även att vara ansvarig för vår kommunikationsgrupp, och också ytterst ansvarig för hur vi bedriver våra kringarrangemang, alltså hur vi bedriver våra arrangemang på ett sätt som lockar mer publik. Sen är min kollega Henrik Koch ansvarig för hur vi bedriver arrangemangen utifrån hur Svenska Fotbollförbundet säger att vi ska bedriva dem. Jag har jobbat här i AIK i drygt ett och ett halvt år. Innan dess har jag jobbat med AIK till stor del på Nationalarenan. Jag har jobbat på Stockholm Live med sportevenemang med olika förbund, t.ex. innebandyförbundet, handbollsförbundet, ishockeyförbundet, osv. AIK:are sen grunden. Har aktivt gått på matcher sen jag var 12-13 år tror jag.
Hur kommer det sig att du blev Gnagare från första början? Det är många som redan vet att min pappa jobbade i AIK som sportchef under 90-talet, och då är det många som tror att det är på grund av honom. Till viss del är det ju det, men han var inte född AIK:are. Jag blev AIK:are som protest mot honom, och sen började han jobba i AIK. Så han började jobba i AIK först efter att du blev Gnagare? Ja, precis. Så det kanske var tack vare dig han började? Haha, kan vara, men det vägde nog inte mycket in tror jag. Men min vilja att stå för nånting eget föll ju lite när han började jobba i AIK. Men det var liksom ett aktivt val jag gjorde att bli Gnagare när jag var 8-9.
Vilket är ditt bästa AIK-minne? Oj, det finns så otroligt många. Men det jag brukar svara på den frågan, bara för att det kom spontant för mig nån gång, det är sista allsvenska matchen på Råsunda. Jag var där med min son som var 10 år, och det blev väldigt starkt tyckte jag. På 90-talet var jag aktiv på olika läktarsektioner. Sen fick jag barn när jag var 24 år, och då var det några år där i början på 00-talet då jag gick betydligt mindre frekvent på matcher. Sen från Superettanåret ’05, då började jag gå på familjeläktaren tillsammans med honom [sonen] för han var 4 år. Så från ’05-’12 på Råsunda så betydde familjeläktaren väldigt mycket för mig. Vi skapade en väldigt egen atmosfär där. Min son blev så mycket AIK:are tack vare det här, och idag har han ju eget årskort på Norra. Jag visste att det här var sista allsvenska matchen på Råsunda med honom. Jag visste att sen skulle han gå mer själv på Nationalarenan utan mig, på Norra Ungdom. Det blev både ett fint farväl för mig av Råsunda (även om Napoli-matchen kom sen), det blev på nåt sätt ett avstamp för den eran som hade betytt väldigt mycket för mig, och starten på nånting nytt, framförallt för honom. Det var nästan som att överlämna nån form av AIK-skap till honom i den stunden. Väldigt lång utläggning av mitt starkaste AIK-minne, men det betyder väldigt mycket för mig. Sen finns det mängder av andra minnen också.
Vad har AIK som klubb betytt för dig? Det har identifierat mig som person till väldigt stor del. Alltså jag identifierar mig ju som AIK:are i så mycket… Det blir en stor del av din identitet? Exakt! Bara det gör ju att jag känner mig som i symbios med klubben, på gott och ont. Ibland har det varit så mycket att det nästan sliter på en att vara fotbollssupporter. Men det gör ju också att alla de stunder när euforin är som starkast (och det behöver inte vara segrarna på plan, för mig är fotbollen väldigt, väldigt mycket gemenskap, som jag beskrev med min son t.ex.), allt det gör det ju ännu starkare sen. Det blir så tydligt att det är en del av ens identitet och personlighet. Och nu är det ju en helt ny era i egenskap av anställd inom AIK. Nu går man ju liksom in på ett… Det blir en annan typ av relation? Exakt! Nu betyder det ju mer för en på ett sätt, fast på ett helt annat sätt så att säga.
 
Vad innebär egentligen din roll som biljett- och marknadschef? Hur ser en vanlig dag på jobbet ut för dig? Jag är resultatansvarig för våra matcharrangemang, att dra in så mycket folk som möjligt. Det är det enkla svaret. Sen är jag som sagt ansvarig för kommunikationsavdelningen. Vi kommunicerar ju mer än bara biljetter och årskort. Så jag är ju också delaktig i merchandisekampanjer, hur vi kommunicerar nya transfers, hur vi jobbar med våra kommunikationssystem (vi har t.ex. investerat i ett nytt mailverktyg för att kommunicera mycket mer digitalt) – alla den typen av delar. Vad kommunikationsavdelningen behöver för att kunna göra ett bättre jobb. Så det är ju två delar på det sättet. Men ytterst skulle jag säga att jag är resultatansvarig för matcharrangemangen.
Nu är det drygt två månader kvar till den allsvenska premiären, och bara tre veckor [läs två veckor] kvar tills Svenska Cupen drar igång, där gruppspelet som bekant ingår i årskortet. Ifjol spelade vi cupmatcherna på Nationalarenan för att alla skulle få plats, men i år är vi tillbaks på Skytteholm. Hur ser det ut med kapaciteten och biljettrycket? Matcherna är slut på Skytteholm. Helt slutsålda båda två? Helt slutsålda båda två, ja. Kapaciteten är 5200. Eftersom det nu är slutsålt till båda två redan innan försäljningen öppnats upp för de som inte har årskort, finns det då en chans att ni kanske lägger till ytterligare en träläktare eller utökar kapaciteten på något sätt? Vi har maxat den så mycket det går. Den normala kapaciteten är bara på 3000+ tror jag. Huvudläktaren tar ju bara 1000. Så vi har byggt till läktare och utökat den så mycket vi får egentligen. Så det kommer inte gå att utöka nåt mer än det redan är utökat? Nej, tyvärr. Och det ska vi säga att det kan ju finnas sin charm med Skytteholmsarrangemang, men det handlade om att Nationalarenan inte var tillgänglig, annars hade vi självklart spelat där.
Sen rullar årskortsförsäljningen på som vanligt parallellt med förberedelserna inför cupen, fast med ett par nyheter för i år, vilka vi strax ska gå in på. Hur ser det ut med årskortsförsäljningen just nu? Vi har precis passerat 10 000 igår [läs onsdag 29/1], och vi ligger alltså över 50% högre jämfört med motsvarande datum ifjol. Vi ligger därmed mer än två månader före, dvs. de här siffrorna nådde vi i slutet av mars ifjol. Då hade vi premiär den sista mars, nu har vi ytterligare en vecka på oss. Vi har en målsättning på 12 000, vi passerade precis 10 000, och vi sålde totalt 10 723 på hela förra året. Jag beräknar att de 700 som är kvar för att passera fjolåret, det gör vi här i februari månad, och sen går vi all in sista månaden för att passera målet på 12 000. Så ur det perspektivet gör vi ett väldigt, väldigt bra årskortsrace i år!
Du har ju avslöjat för mig att ni snart ska lansera en ny kampanj. Vad kan du berätta för våra forumsmedlemmar om den stundande kampanjen? Jag kan berätta att den kommer leva längre än bara årskorten. Jag tror vi går mer och mer mot kampanjer för att starta upp säsongen snarare än att bara driva årskort. Sen är ju årskort ett steg i det. Vi såg exakt samma sak egentligen ifjol, då med kampanjen ”Med dig vill jag leva”. Sen utnyttjade vi det när vi lanserade en Europatröja. Vi utnyttjade det när vi tillsammans med Volkswagen lanserade Ink Edition-bilen, där man måste ha en AIK-tatuering. Vi spann vidare på det när vi jobbade med en insamlingskampanj till Hjärt-Lungfonden i Ivan Turinas minne, då gjorde vi om det till ”Med dig fick vi leva”. Kampanjen levde vidare över hela året, och ”Gnaget on tour” (som var året innan dess) levde också vidare under hela året. Vi går mer och mer mot den typen av format, så det kan man förvänta sig. Man kan också förvänta sig att vi på ett sätt går ifrån det traditionella sättet som vi brukar göra kampanj, men det kommer också vara retro, att vi går tillbaka lite till det klassiska sättet att göra kampanj. Låter motsägelsefullt, men det ska bli intressant att se vad det blir.
 
En av årets stora nyheter är den stora prissänkningen, där ni valt att sänka priset på 44% av våra årskortstyper med sammanlagt uppemot 2½ tusen kr. Hur kommer det sig? Vi vill stretcha priserna mer för att skapa möjligheter för människor att kunna gå oavsett vilken livssituation du befinner dig i, och vi vill också segmentera vissa läktarsegment för att markera att det inte är här vi ska göra den stora vinsten. Det här har andra värden. Norra Stå är ju till viss del ett sånt segment, Norra Ungdom och ungdomssektionen är absolut ett sånt segment, familjeläktaren – det finns andra attribut där. Det är därför vi har valt att stretcha de priserna, för att vi ska verkligen markera och berätta för vår supporterskara att det här är läktarsegment som har andra värden än det strikt kommersiella.
Vad har prissänkningen lett till? Har ni sett några skillnader jämfört med tidigare års försäljning till följd av att så många årskortstyper blivit billigare? Normalt sett skulle jag säga att pris egentligen inte är en fråga för människor när man väljer att gå på fotboll. Årskorten är en större investering, så där tror jag att det gör större skillnad, men tittar man på lösbiljetter har vi sett att det gör ingen skillnad. Det finns ju rim och reson i det så att säga, men i de prisintervall som vi ligger. Om vi har gjort en rabatterad kampanj (vilket vi som princip nu aldrig gör) så ger det ingen effekt, så pris generellt är inte den stora frågan. På årskorten, som sagt var, där är det ju en större investering. Där kan jag verkligen se att det kan göra skillnad. Men jag tror att vad det verkligen ger är ett signalvärde. Jag tror att vi kommunikativt har varit duktigare på att berätta att vi har reducerade prisklasser också. Så vi har sålt många fler årskort jämfört med ifjol och det ser väldigt bra ut i år, men du tror inte att det nödvändigtvis beror på prissänkningarna? Du tänker att folk som vill gå och se AIK kommer göra det, oberoende av priset? Ja, jag tror att prisskillnaderna har haft en del i det naturligtvis. Framförallt på Norra har det säkert haft det. Men framförallt tror jag att vi har varit duktigare på att kommunicera.
De största prissänkningarna får våra barnfamiljer, ungdomar, studenter och pensionärer avnjuta. På Norra Ungdom har ni dragit av 1/3 från årskortspriset, medan studentårskorten på Norra blivit hela 59% billigare! Dessa två grupper betalar nu bara ca 30kmatch i snitt, medan barn, ungdomar och pensionärer med årskort på familjeläktaren bara betalar ca 20kmatch. Kan vi se detta som att föryngringen av spelartruppen nu även ska följas upp av en föryngring på läktarplats? Ja, men det var en bra liknelse, haha. Jag har inte resonerat så, men jag snor den idén av dig. Egentligen handlar det om att visa att vi ska inte kapitalisera på barn. Jag går ju bara tillbaka på mig själv, hur jag har lyckats förmedla ett AIK-skap till mina barn så att de, när de sen står på egna ben och klarar av att hantera egna räkningar, kan ge tillbaka till AIK. Det är signalvärdet här. När det gäller pensionärer är det snarare tvärtom. Du har levt ett AIK-liv och är värd att inte känna att det är dig vi ska göra vår kommersiella tillväxt på. Så det är två grupper som står ut gentemot generell AIK-publik på det sättet.
 
En annan uppmärksammad nyhet är nedstängningen av det tredje etaget. Vad har föranlett detta beslut? Vi har ett problem i AIK, vi har för stora glapp mellan vår högstanivå och vår lägstanivå. Vi gör fantastiska matcher mot Sundsvall [50 128], Hammarby [49 034], osv, och samtidigt har vi matcher som är på en nivå som nästan inte känns värdig AIK där vi är som klubb. Skillnaden mellan högsta- och lägstanivå för säsongen 2019 var 34 000 personer. Om vi ska få en tillväxt över tid, då har det visat sig att det är svårt att kallkullera med de här stormatcherna. De styrs också utifrån sportsligt läge, utifrån friktion och rivalitet, osv. AIK – Djurgården 2019 drog 45 000. Det är ju inget säkert kort att det alltid drar 45 000 för att det är AIK – Djurgården, utan det finns många osäkerhetsfaktorer i det. De matcherna har bevisligen inte lett till att vi får ett drag i klubben i övrigt. Vi kan inte marknadsföra de matcherna som stormatcher för att få en ökad effekt på övriga matcher, det har varit rätt tydligt. Varför vi har en lägre beläggning är sen också för att vi har ett köpbeteende som är väldigt, väldigt sent. Det är det vi vill förändra med stängningen av läktare 3. Nu vet alla att det är grundkapaciteten, och då vill jag slå hål på några missförstånd här:
  1. Vi tror inte att effekten av att stänga läktare 3 blir att folk som köpte läktare 3-biljetter till matchen mot Hammarby eller Djurgården nu kommer vara mycket mer benägna att gå på en match mot Varberg eller Helsingborg mitt i sommaren. Det är inte den effekten vi söker. Effekten vi söker är t.ex. på premiären. Vår premiärmatch har historiskt sett kunnat sälja slut på två läktaretage, men de sista biljetterna säljs på dagen för att man förväntar sig att vi kan öppna läktare 3 om det skulle ta slut. Vi vill nu kommunicera tydligt att vi inte kommer göra det, och då kan vi använda Maribor-matchen under sommaren som ett tydligt exempel. Där kommunicerade vi att vi inte kommer öppna mer än läktare 1, vilket gjorde att matchen fick ett självdrag och en känsla av ”Nu kommer det att ta slut här”. Får vi upp den effekten kring premiären – ”Nu är det den här kapaciteten som gäller, vi har redan sålt den här mängden årskort, det finns bara den här kapaciteten kvar att sälja på” – då vill vi få den effekten att folk tänker ”Nu måste jag förse mig med biljett nu!” Säljer vi sen slut premiären tidigt, då har vi som jobbar med biljettrekrytering mycket, mycket längre tid på oss och mycket bättre resurser att fokusera på de nästkommande matcherna. Kan vi fokusera på dem, kan vi göra en uppgång på dem p.g.a. att vi är duktiga på att kampanja och får mer tid på oss att kampanja. Tidigare har vi levt på att ”Nu går vi all in på premiären ända tills det är dags för premiären, nu har vi gjort premiären och fokuserar på nästa match.” Nu hoppas vi kunna fokusera på nästa match 1-2 veckor innan premiären. Det är samma sak när vi har derbymatcherna. Tar de slut på dagen? Bra! Då kan vi lämna den och fokusera på nästa match. På så sätt kommer vi kunna höja AIK:s publiksnitt och lägstanivå, och då kommer vi kunna påvisa hur vi höjer vårt snitt, vad vi är duktiga på att dra folk och hur kul de här matcherna är att gå på, för folk drar folk. Och så kommer vi skapa ett beteende där framförallt våra årskortsinnehavare går i större utsträckning än vad de gör idag. Så det är det första.
  2. Det andra jag också vill slå hål på, som jag har sett dykt upp på diverse forum och debatter: Man tolkar beslutet kring stängning av läktare 3 som nån form av panikåtgärd mot Hammarby, och det vill jag i det starkaste demontera! Få saker intresserar mig egentligen så lite som vad Hammarby gör i sin publikrekrytering. Det är ingenting som ska få styra hur AIK jobbar med sin publikrekrytering. Vi vet att vi har flest medlemmar, vi vet att vi har flest antal sympatisörer i landet, och vi vet att vi har störst kapacitet, även med en stängning av läktare 3. Vi har alltså alla förutsättningar i världen att återta vår rättmätiga plats som Sveriges publiklag nummer 1! Det är bara upp till oss själva! Att snegla på Hammarby eller jaga Hammarby, det är inte intressant för mig. Jag ser AIK:s utmaningar och problem, det är de som vi ska fokusera på, och det är att årskortsinnehavarna går i för liten utsträckning (vi har för dålig beläggning på våra årskort under våra matcher), vi har ett för sent köpbeteende, och vi har för stora glapp mellan högsta- och lägstanivå. Det är de utmaningar som vi har i vår klubb. Sen tycker vi självklart att ordningen är felställd. Hammarby ska inte vara före oss. Den självbilden måste vi ha. Men det finns inget självändamål för mig i att bara fokusera på Hammarby. Jag vet att gör vi rätt saker för AIK så har vi de bästa förutsättningarna till att åter bli Sveriges publiklag nummer 1. Du fokuserar alltså på AIK:s kapacitet och hur ni ska nå upp till den, oavsett hur det ser ut i något annat lag? Exakt! Exakt. Det är det absolut viktigaste.
Nu ska jag vara ärlig och säga att de opinionsmätningarna som jag har gjort säger att en majoritet tycker att beslutet är bra, så jag känner inte att vi slåss i motvind på något sätt, men jag hör ju ändå argumenten mot det, och det tycker jag är bra. Jag tycker AIK ska ha ett sånt klimat att vi ska kunna diskutera såna här frågor. Jag förstår, och kan verkligen själv känna, att det är ju de här matcherna med 49-50 tusen som varit vårt starkaste kort. Det som har utmärkt oss och där vi verkligen kan visa att det här är det ingen annan klubb i Sverige som klarar av. Så det är ju inte ett enkelt beslut att fatta att nu välja bort den typen av matcher, både emotionellt och logiskt. Jag skulle säga att det är ett modigt beslut just därför, för vi vet att vi medvetet väljer bort den möjligheten. Men det är mer utifrån varumärkesbyggande eller identitetsbyggande än ekonomi. Ekonomin kan vi ta hem på andra sätt. Ekonomiskt ger inte läktare 3 oss jättemycket. Det innebär att vår prenumeration på (i princip) varje säsongs högsta publiksiffra blir svårare att försvara, men du är beredd att göra den eftergiften för att få ett högre tryck på de mindre matcherna? För att AIK ska växa över tid, ja! Sen är ju målsättningen att vi ska öppna läktare 3 igen, det har vi ju varit supertydliga med. Men vi måste komma till ett läge där en öppning av läktare 3 inte kannibaliserar på köpmönstret, för det är det som sker idag.
Många har spekulerat i vad som skulle ske vid ett massivt biljettryck inför t.ex. derbyn. Vad gör ni om etage 1 och 2 säljer slut? Då är det slut. Så det finns ingen som helst chans att ens delar av läktare 3 skulle öppnas? Då vore vi super-otrovärdiga! Vi kan inte gå ut och säga att vi håller på en princip och sen ge efter. Det går inte att se sig själv i spegeln efter det. Om det inte är ett demokratiskt årsmötesbeslut som säger att vi ska riva upp det här beslutet, då rättar vi oss såklart efter det, det är ju inga konstigheter. Men inte baserat på ett tryck, för vi har ju varit jättetydliga med vad det är som gäller, och folk har ju köpt årskort utifrån det. All trovärdighet skulle ju falla.
 
En sak som kraftigt präglade fjolårssäsongen var polisens hårda offensiv mot svensk fotboll, och däribland polisens tuffa inskränkningar på publikkapaciteten. Enligt Mats Jonsson (Djurgårdens säkerhetsansvarige) var AIK en av de klubbar som drabbades hårdast av polisens beslut. Hur känner du av dessa nedskärningar i din roll som biljett- och årskortsansvarig, och hur har de påverkat AIK Fotbolls publiksiffror? Jag känner av dem i allt jag gör egentligen. Dels rent praktiskt är det ju omöjligt att planera för biljettsläpp när du inte vet kapaciteten som du blir tilldelad. Det är verkligen ett jätteproblem. Dessutom upptar det så mycket av vår supporterrörelse och vår klubbs tid och mindset att vi nästan inte kan nå ut med nånting annat. Jag vet ju supportrar som har uttryckt det att man blir nästan irriterad när vi ska marknadsföra, oavsett om det är biljettförsäljning eller merchandise, att ”Jamen ta tag i polisfrågan istället”. Kapacitetneddragningen i sig drabbar ju Norra, och mycket av villkoren i polistrappan är också fokuserat på Norra (inte alla, en del är naturligtvis mer generella). Jag tror att det går ut över Norra på så sätt att det tar väldigt mycket på supporterrörelsen i sig. Sen har ju fjolåret skapat en konflikt mellan supportergrupperingar och AIK Fotboll, som jag upplever att vi nu har tagit steg till att bromsa och förändra. Det är långt ifrån klart, men vi har en handlingsplan där iallafall som vi har presenterat för supportergrupperingarna, och som vi också kommer att kommunicera kring. Ur rent biljett- och årskortperspektiv påverkar det ekonomiskt så till vida att vi har så begränsad mängd biljetter och årskort att sälja på Norra, det ser vi bl.a. mot Sundsvall. Sen vill jag också säga att taket på Norra [årets årskortstak] på 3000, det är egentligen inte taget utifrån villkorstrappan. Det är också en fördom som många har. Det är inte baserat på åtgärdstrappan, utan det är baserat på att vi vill skapa en miljö på Norra där du tar ansvar för den inramningen som är där. Då har vi begränsat det till 3000 för att vi vet att det är kärnan så att säga. Det här beslutet fattades egentligen redan under våren, innan vi fick de här kraftiga neddragningarna på hösten. AIK började ju drabbas av de här extremt skiftande neddragningarna från sommaren och framåt under hösten, även om vi hade neddragningar under våren också. Jag minns inte om det var Mats Jonsson (Djurgårdens säkerhetsansvarige) eller Göran Rickmer (Hammarbys säkerhetsansvarige) som var med i 08 Fotboll eller 3-5-2, och som där nämnde att AIK drabbats av publikneddragningar i samtliga matcher 2019! Stämmer det? Sen 2016 skulle jag säga att vi har haft neddragningar. I varenda match? Ja. Vi är den enda klubben som har drabbats av åtgärdstrappan från start. Åtgärdstrappan fattades som beslut 2015-2016. Norra har egentligen i grunden kapacitet för 6700. Vi själva har sagt att vi klarar av att hantera 5500 och fortfarande kunna garantera ett tryggt och säkert evenemang, med tillräckligt god service, fria utrymningsvägar, osv, så det har vi satt som vårt eget max. Trots det har AIK tillåtits en grundkapacitet på 4500 i vanliga matcher och 4000 i derbyn i flera år, så vi har ju haft neddragningar från första början. Det som hände 2019 var att man ändrade tillämpningen av åtgärdstrappan från polisens håll, och då har AIK varit en av de klubbar som 2019 drabbats hårdast utifrån det också. Tittar man procentuellt sett på vår kapacitet så är det ett jättestort glapp mellan vad vi får tillåtelse att ta in och vad vi skulle kunna ta in. Som svar på din fråga genomsyrar det [polisens inskränkningar] nästan allt. I min roll som kommunikationsansvarig blir det dessutom en ännu större fråga därför att AIK behöver ta ställning. Konkretionen är att polisens tillämpning av åtgärdstrappan är fullständigt huvudlös. Allt annat åsidosatt så är den fullständigt verkningslös. Den har ingen effekt av det den vill uppnå, och den gör livet för oss som arrangör extremt svårt. Den är kontraproduktiv i vårt arbete att skapa trygga och säkra arrangemang. Så det är extremt frustrerande att arbeta under de premisserna.
Vi har fått in en medlemsfråga på detta tema. u/Baby_Bamba skriver såhär: ”Har funderat på det här med polisens vansinnesvåg [som Bamba kallar villkorstrappan] och dess påverkan på biljett- och årskortsförsäljningen. I somras fick vi lov att stänga ner Norra mot Tiraspol, både vi och Bajen hade matcher där kapaciteten i klackarna drogs ner till lägre än antalet biljetter som redan var sålda (och det med extremt kort varsel), och nu har oförutsägbarheten även drabbat antalet klackårskort som klubbarna kan erbjuda. Har AIK nån plan på vad man ska göra om kapaciteten dras ner på samma sätt igen (dvs. till lägre än antalet redan sålda)?” Nej, det har vi inte. Det är för att det skulle legitimera åtgärdstrappan som företeelse, och vi lägger allt vårt fokus på att förändra den tillämpningen. Hamnar vi i den situationen så kommer vi bli tvungna att lösa det, det vet vi. Men att lägga tid och kraft på att planera en sån sak skulle vara att ge upp.
 
På tal om medlemsfrågor har vi även fått in några från u/eyewoo, som undrar varför AIK inte kör puben under NA inför varje hemmamatch? Av kostnadsmässiga skäl, av logistiska skäl och av atmosfärskäl. För det första, ska vi köra det nåt annat än på sommaren, då behöver vi installera värmeväggar osv, vilket är kostsamt. Vi har inte riktigt den volymen på försäljning och atmosfär än så länge för att kunna motivera det. Sen handlar det också om att vi, som det är logistiskt just nu, bara kan göra det utifrån matcher som inte har ett stort bortafölje eller någon form av rivalitet i sitt bortafölje, för att bortaentrén är precis i anslutning. Så vi får titta på sin höjd på matcher som Örebro och Elfsborg. Norrköping går inte t.ex. Helsingborg är nästan gränsfall, utifrån att det blir krock i flöde så att säga. Men det är en logistisk fråga som man kan titta på naturligtvis. Men det är ju roligt att frågan kommer upp, för vi vill ju hitta den typen av samlingsplats också, och göra nånting av det. Historiskt inom AIK har vi experimenterat mycket. Inflytten till Nationalarenan har ju inte riktigt varit oproblematisk, så vi har behövt experimentera och testa mycket för att hitta rätt. Nu har vi nån form av devis som vi jobbar efter - att göra färre saker bättre. Så innan vi drar på och gör för mycket ska vi vara säkra på att vi dels klarar av att göra det vi redan gör, och dels att vi har både kapacitet och potential på det vi tar oss för att göra.
u/eyewoo efterfrågar även en tydligare ”AIK-fiering” i samband med våra hemmamatcher, och undrar varför det inte arrangeras mer aktiviteter på och kring NA förutom Gnagisland? Som exempel nämns öltält, flaggmålning, bås där supportergrupperna kan sälja souvenirer, representation från Den Svarta Massan, nåt podium där Radio Råsunda och andra artister kan köra live, souvenirstånd från AIK Shop, AIK-nätverket kan ges möjlighet att lyfta de engagerade företagen, några snabbmatstånd med käk till rimliga priser, osv. Utanför arenan menar han då? Ja, u/eyewoo såg framför sig att man verkligen känner av en stämning av AIK-match och hela Dalvägen är en AIK-gata, just för att det i princip bara är företagsbyggnader längs med den gatan och inte stör folk som bor i området. Låter som en dröm tycker jag spontant, men vi har inte kapacitet att klara av det med vår organisation. Det ironiska med det där är att om jag åker runt i Europa och tittar på klubbar, så ju mer publik du drar, desto mer växer din organisation, men desto mindre blir behovet av att skapa sånt, för publiken är där ändå. Så det finns ett moment 22 i det där. Anledningen till att u/eyewoo tog upp frågan var att atmosfären av matchdag var mycket starkare på Råsunda och har inte funnits på samma sätt sen flytten. Vi gör betydligt mer idag än vad vi gjorde på Råsunda, så atmosfären på matchdag på Råsunda handlade mer om Råsunda än det AIK:s organisation gjorde. Det han beskriver i frågan låter helt fantastiskt, men vi som organisation skulle helt ärligt inte ha kapacitet att klara av att göra det. Vi har inte de resurserna, och vi har inte ekonomin för att kunna tillsätta de resurserna, vilket gör att vi får jobba med de medel som står till buds. Sen var det flera delar av det han sa, aktivering från supportergrupperingar och Den Svarta Massan, det är ju inget som hindrar. Det med supportergrupperingar, Den Svarta Massan och nätverket, det skulle vi kunna ordna om initiativet kommer från någon annan. Men jag tror att ställer du frågan till supportergrupperingarna kommer de säga samma sak – ”Vi mäktar inte med” – för det är ett jättejobb att kunna ta hand om den där typen av aktiveringar, så vi måste jobba med de resurser vi har. Däremot ska jag svara att AIK-profilering och AIK-fiering inne i arenan, där riktar vi våra blickar, för där kan vi göra betydligt mer! Kan du säga något om vad ni har för tankar och idéer kring hur ni ska göra det? Det handlar om hur du ska känna att det är AIK. Det kan vara subtila saker. Jag tänker nu t.ex. (utan att du får något löfte, det här är som sagt bara på tankestadiet) att de betongfundament som är runtom är gråa. På läktare 3 finns t.ex. skynket, som för övrigt är ett annat sorgebarn! Det är jättedåligt. Det är ju bra så till vida att arenan inte känns tom, men du kanske menar akustikmässigt? Nej, jag menar att det är så fladdrigt. Det blir inte en stum avskärmning i den bemärkelsen, och det har sina orsaker. Det är ju inte de som arbetar på arenans fel på något sätt, utan det är tekniska utmaningar som gör att det inte funkar där, men vi behöver titta på det iallafall. Sen är det likt ett grått betongband runtom hela där [läktare 3, där skynket är fäst]. Det skulle man lätt kunna göra svartgult istället. Då tycker många att vi inte ska dra våra blickar till läktare 3, och det håller jag med om, men står du på Norra t.ex. så får du det i blickfånget. Om du tittar ut över arenarummet så får du det i blickfånget ändå. I biljettförsäljningen finns det ju avspärrningar t.ex. som vi behöver göra, tekniska avspärrningar, säkerhetsavspärrningar eller liknande, på vissa matcher. Där kan vi också göra AIK-brandat. Allt för att få det att kännas mer AIK. Sen får det inte bli plastigt. Det absolut bästa är om det kommer genuint från supporterrörelsen. Det behöver inte vara de organiserade grupperna. Jag tycker AIK-supportrar generellt som lyfter fram sin egen flagghängning t.ex., då kan AIK som organisation vara en katalysator för det. Vi hjälper er med att skapa den inramningen. För jag är lite motståndare också till att AIK ska pracka på en inramning på våra supportrar, för då blir det att jag ska diktera vad du tycker är en bra inramning för AIK, och det är inte riktigt rätt. En stor del av mitt arbete handlar ju snarare om att snappa upp såna signaler - Vad tycker supportrar skulle vara en bra inramning?
”Varför verkar det vara beslutat att mat/dryck/snacks och kioskservice måste fullständigt suga livsglädjen ur en på AIKs arena?” frågar u/eyewoo. Hahaha. Nej, det är ju naturligtvis inte beslutat så. Ja, vi har absolut en utmaning med att vårt kioskutbud, pris, logistik, ja hela upplevelsen av mat och dryck är inte hundraprocentig ska jag säga. En del kan man titta på den restauratör som driver kioskerna på arenan, en del kan man också titta tillbaka till oss som klubb och titta på hur vi kommunicerar kring var olika matutbud finns. Jag tycker att vi är dåliga i synk med att kommunicera det där. För att ta ett exempel möts man ibland av en stor kö, och när man kommer fram så är kaffet slut. Det är ju inte bra att det kan se ut så. Att då inte ha hittat en möjlighet där vi vet att kiosken på hörnet har kaffe kvar, och kunna berätta att det är 30 meter till kaffet innan du ställer dig i kön, där behöver vi hitta en synk. Eller rent utbudsmässigt. Folk säger att det är så dåligt utbud. Men då vet inte du att vi har en tex-mex-kiosk nere i sydvästra hörnet t.ex. som var precis det du sökte. Så det är dels en kommunikationsmiss från oss gentemot publiken tycker jag, dels samtal med arenarestauratören kring hur vi ska göra. Vi vill ju naturligtvis att de ska ha öppet så mycket som möjligt, så många kassor som möjligt hela tiden, med så mycket personal som möjligt, så långa tider som möjligt, så mycket varor som möjligt till så låga priser som möjligt. Men det blir svårt för dem att driva en affär på det, så våra intressen kan ibland skilja sig.
Som avslutning på medlemsfrågorna undrar u/eyewoo om AIK tänkt på att jobba mer med ambassadörskap i olika communities runtom Stockholm och erbjuda transportmöjligheter och eventuellt rabatterade biljetter? Jätte-mycket har vi tänkt på det, och vi har verkligen försökt att knäcka nöten i hur det ska gå! Vi gjorde ett försök i vintras som inte alls föll väl ut. Återigen, det hänger på människors engagemang, och jag känner ibland att vi som klubb inte kan ställa krav på AIK-supportrar att du ska göra det här. Antingen får vi då ta resurser härifrån, vilket då har en begränsning i ekonomi eller i befintlig personalstyrka så att vi inte bränner ut folk, eller så måste det komma självmant från människor. Återigen, då får vi vara katalysatorn för ambassadörskapet. Men jag är verkligen jätte-mån om att hitta ett bra, smidigt och enkelt sätt att få människor att vara ambassadörer för sin närregion! Tesen för mig är att fotboll handlar om gemenskap. Sen har vi olika målgrupper. Visst, vissa kommer till matchen för att se spelet 100%, struntar i atmosfären, struntar i allting annat, det är bara för att titta på sporten. Men jag tror att majoriteten av alla som går på AIK:s matcher gör det p.g.a. gemenskap. Det är ett bra sätt att hålla igång dina kontakter, eller som jag beskrev med mig, nånting som jag gör med min son som var väldigt viktigt. Det gör att om vi hittar den möjligheten för människor att kunna bygga sitt eget community där de bor så vore det fantastiskt för AIK. Jag vill verkligen sträcka ut en hand. Vi vill verkligen jobba med den här frågan. Det är en jätterelevant fråga.
 
Vi pratade tidigare om hur det stundande gruppspelet i Svenska Cupen ingår i årskortet. Denna vecka [läs förra veckan] har våra årskortsinnehavare haft exklusiv förtur på cupbiljetterna, vilket självklart kommer gälla även vid eventuellt slutspel. Var kan man få tag på cupbiljetter, eller ännu bättre – ett årskort? Ett eventuellt slutspel i Svenska Cupen kommer vi spela på Nationalarenan. Slutspelsmatcherna ingår inte i årskorten, men årskortsinnehavare kommer få förtur för att köpa biljetter till eventuellt slutspel. De här biljetterna [till gruppspelsmatcherna] har ju ingått i årskorten, och vi har ju ändå inte kunnat tillgodose alla årskortsinnehavare med biljett. Det är ju ett problem. Vad vi gjorde då var att vi lade till träningsmatcherna mot Karlstad och Västerås så att de också ingick i årskorten. Så i AIK:s årskort kunde du egentligen få tilldelat 19 matcher, men kapaciteten var begränsad. Det visste vi ju inte när vi släppte upp årskorten. Som svar på din fråga, när det gäller eventuellt slutspel i Svenska Cupen, då kommer årskortsinnehavare att få förtur för att köpa biljetter. Cupbiljetterna till gruppen är dock slut. Årskort köper du enklast på årskort.se eller i AIK Shop, medan biljetter till eventuellt slutspel köps på AIKbiljett.se.
Avslutningsvis, är det något annat du själv vill förmedla till alla Gnagare där ute? Det stora steget för att åter göra AIK till Sveriges största publiklag, som vi egentligen ska vara, handlar om att gå på matcher. Jag och hela AIK är ju väldigt ödmjuka för att det finns skäl till att du inte går på matcherna. Jag vill inte vara dömande på något sätt. Jag har själv varit i perioder då jag inte kan gå på matcher så mycket. Det är fullt förståeligt, så är det. Livet kommer emellan, så det är inga konstigheter. Men alla initiativ som gör att vi kan underlätta för människor att gå med på matcher, eller där supportrar själva (som i det här ambassadörfallet) har möjlighet att själva bidra till att fler går oftare på matcher, är en fantastisk gärning för AIK! Inte bara ekonomiskt för de biljetterna som säljs där, utan med devisen ”många bäckar små” kommer vi skapa en sådan inramning som gör att vi höjer vår lägstanivå så pass mycket att vi får ett självdrag i försäljningen. Det är väl uppmaningen. Om alla kan gå på 1-2 matcher mer per år än vad man gör (så vida du inte är en sån här som gör perfekta säsonger hela tiden så att säga) så är det otroligt mycket värt! Kan alla tänka på att försöka introducera AIK för 1-2 personer till under året nån gång så är det fantastiskt värt! Så jag vill verkligen sträcka ut handen - Hjälp oss som klubb att växa.
Tusen tack för alla svar och för din tid, Fredrik! Vi på AIK ser fram emot fler intervjuer med dig i framtiden! Grymt! Tack själv!
submitted by AIK-intervjuer to AIK [link] [comments]


2016.02.26 01:03 smurfensmurfen Polisspåret, detaljerat

Palmemordet - polisspåret.
Inledningskommentar av översättaren
Om någon undrar varför den här historien inte har publicerats i Svensk press vill jag göra följande anmärkningar:
  1. Den tidning som publicerar den här historien kommer aldrig mer att kunna "samarbeta" med polisen, d.v.s få informationer om brott och kriminella, och kommer inte att ha någonting att skriva om, vilket betyder konkurs.
  2. Hela begreppet med "fri och granskande press i Sverige" är slut i och med att en Tysk tidning publicerade det först En svensk tidning kommer genom publicering av den här historien att erkänna sin egen inkompetens.
Den skildringen av Palmemordet som du nu kommer att läsa kommer aldrig att finnas i skolböckerna. Så behåll den här texten, och försök förklara för dina barn varför Olof Palmes mördare aldrig hittades.
Vem mördade Olof Palme?
Sedan exakt nio år väntar Sverige på att deras ministerpresidents mördare hittas. Många indicier talar för en överraskande teori: Palme blev offer för en högerradikal grupp. Snart blir det straffrihet för alla medhjälpare till mordet. Blir fallet någonsin uppklarat?
Polisen på spåret
Mördaren är fortfarande på fri fot. Men hans brott blir aldrig glömt. Många av de som kort stannar till framför färgaffären Dekorima på Sveavägen kan inte hålla tårarna tillbaka. Gatan som korsar här har sedan länge sitt namn efter den man som på denna plats kvällen den 28:e februari 1986 blev skjuten till döds i ryggen: Olof Palmes gata. Mordet har aldrig lämnat Sverige i ro, för Olof Palme var en mycket speciell man. I femton år var han svensk ministerpresident och chef för Socialdemokratiska Arbetarepartiet. En statsman och radikal vänsterpolitiker samtidigt, med slipat ofta skadande intellekt, trots detta även en populär landsfader. Han gick altid emot Förenta Staterna för han höll Vietnamkriget för ett brott. Hemma bygde han ut Socialstaten, och kämpade för den praktiserade jämställdheten mellan människorna i "folkhemmet".
När Olof Palme föll för mördarens hand kände sig svenskarna själva och deras idyll på utkanten av Europa träffade. De har aldrig accepterat att mordet på Olof Palme inte har klarats upp. Under de senaste åren har en handfull journalister samlat en mängd indicier för en egen mordteori. I oräknerliga radioprogram och tidningsartiklar har de förkunnat sina teorier, som baseras på vittnesutsagor, undersökningsprotokoll och spekulationer. Deras version erbjuder en lösning på gåtan. En tänkbar lösning. Bevisad är den inte.
"Det finns statskrafter som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp" kom Harry Schein att säga senare. Och han hade rätt. Schein var länge chef för Sveriges Television, och hörde till den närmaste vänskapskretsen runt ministerpresident Olof Palme. På fredagen den 28:e februari 1986 spelade han i en av Stockhoms tennishallar en match med denne vän. Det var Olof Palmes sista dag i livet.
Ministerpresident Palme, i Sverige kallar man honom Statsminister, avslutar omkring klockan halv elva sin sportiga förmiddag. Efteråt åker han med två livvakter till en herrmodeaffär. Livvakterna är sura, Olof Palme vill returnera en kostym som han utan deras vetskap köpt några dagar tidigare. Statsministern har alltså ännu en gång gjort en shoppingrunda - till fots, helt ensam, utan säkerhetspersonal. Det är typiskt för Olof Palme, livvakter finner han störande.
Olof Palme skickar iväg sina livvakter omkring klockan elva. En normal arbetsdag följer.
Vid arbetsdagens slut - omkring 17.30 - går den svenska ministerpresidenten som så ofta till forts den cirka kilometerlånga sträckan genom Gamla Stan till sin våning ensam. Väl hemma kommer han att ringa sin son Mårten och hans flickvän. De förbereder ett gemensamt biobesök. Olof och hans fru Lisbet lämnar lägenheten omkring 20.35 och börjar gå till den närbelägna tunnelbanestationen Gamla Stan. Fem minuter senare köper statsminstern en tunnelbanebiljett och åker tre stationer i en fullsatt tunnelbanevagn till biografen Grand på Sveavägen. Framemot 20.50 står en statsminister i en kö vid biokassan för att köpa biljetter till filmen "Bröderna Mozart".
Filmen är slut klockan 23.04. De båda paren Palme tar avsked från varandra och omkring 23.17 börjar Olof och Lisbet gå hemåt till fots. De korsar Sveavägen, eftersom Lisbet vill titta i butiken "Saris" skyltfönster. Klockan är 23.21. Några skyltfönster bort, vid färgaffären Dekorima i hörnet Tunnelgatan (numera Olof Palmes gata), väntar sedan två till tre minuter en man. När paret Palme passerat honom närmar han sig statsminstern bakifrån och skjuter honom med ett grovkalibrigt vapen två gånger i ryggen. Olof Palme dör på stället.
Mördaren flyr de 89 stegen upp till Malmskillnadsgatan och nu börjar den största spaningskatastrofen i svensk historia. Inga broar eller flyktvägar spärras. Rikslarmet går först klockan 2.05, nästan tre timmar efter mordet. Då söks av obegripliga grunder en mördarduo från Kroatiska Ustascha, även fast alla vittnesmålen säger att en ensam skandinaviskt utseende man har skjutit. Ur poliscentralen kommer mycket färre anvisningar är vanligt, allting löper okoordinerat.
Arne Irvell, chefen för Stockholms mordkommision, skall larmas direkt. Han hör talas om mordet först vid frukosten, över radion. Tvärt emot alla föreskrifter leds sökningarna av en man som kommer att spela en central roll i mordet på Olof Palme: Hans Holmér.
Socialdemokraten Holmér är Stockholms polischef. När han den 1:e Mars 1989 egenmäktigt tar kontroll över spaningsgruppen finns det bara spridda protester. Förvaltningsspecialisten Holmér saknar erfarenhet av praktiskt polisarbete. Han kom att sätta falska brottslingsbeskrivningar i omlopp. Tolv dagar efter mordet arresterade han Viktor Gunnarsson, som senare friges, eftersom han hade ett alibi som Holmér medvetet inte kontrollerade. Den följande konflikten kostar inte Holmér, som uppenbart och tydligt stöds av Justitiedepartementet, hans jobb utan Holmérs kritiker, riksåklagaren K.G. Svensson.
Holmér kommer senare att hårdnackat söka efter mördaren bland svenska kurder. Under detta sökande begår han massiva civilrättsliga brott som slutligen gör det omöjligt att ha kvar honom på denna post. Regeringen sätter in en ny spaningsledare. Denne låter i slutet av 1988 arrestera Christer Petterson som ensam mördare. Han blir i första instans dömd, eftersom Lisbet Palme i en grovt manipulerad konfrontation [gegenüberdarstellung] identifierat honom som hennes mans mördare. Vid överklagande av domen blir Petterson frikänd.
Tre spektakulära falska spår som spaningsgruppen i fallet Palme följt. Det fanns också en mängd andra spekulationer, alla utan substans. Bara ett ytterligare spår finns det som är mer än ett hjärnspöke. Ett spår som är stött av flera vittnen, talrika observationer, och en imponerande mängd indicier. Detta spår har förvisso inte följs av polisen utan av en handfull engagerade journalister, framför allt Lars Borgnäs och Sven Anér. De har under många år av detaljarbete funnit lögner från åklagarsidan, sökt igenom hemliga akter och spårat upp och frågat viktiga vittnen.
Då framträder följande bild:
Stockholm, 28:e februari 1986, tunnelbanestationen Gamla Stan. Klockan är 20.35. Inga stiger ur en tunnelbanevagn. Hon noterar en man som har en antenn utstickande ur jackan. Strax före utgågen vänder hon sig nyfiket om och ser hur mannen talar i en walkie-talkie. Fyra minuter senare kommer Olof Palme att köpa en tunnelbanebiljett på denna station.
20.37 I en trappuppgång hundra meter från tunnelbaneingången ser Inga ännu en man som talar i en walkie-talkie. Tjugo meter bort går Olof och Lisbet Palme i riktning mot tunnelbanestationen.
20.38 Helena noterar i denna tunnelbanestation två män som verkar bevaka någon.
20.39 Per träffar paret Palme i tunnelbaneingången. Trettio meter bakom dom går en man med mörk hudfärg. Per menar att mannen förföljde paret Palme.
20.43 Tunnelbanan kommer in på stationen. Leila står i samma vagn som paret Palme stiger in i. Hon märker hur en man i sista ögonblicket hoppar in i vagnen och håller uppsikt över Olof Palme. Han har mörk hudfärg. Tågföraren är samtidigt konduktör. Han stiger vid varje station ut och övervakar på- och avstigning. I och med detta ser han hur två män följer efter Olof Palme in i vagnen.
20.47 Tunnelbanestationen Rådmansgatan. Paret Palme stiger av. Tågföraren märker att samma två män stiger av och följer paret.
20.50 Olof Palme stiger in i biografen Grand. Förbipasserande berättar senare att det har observerat en man med en walkie-talkie i gatuhörnet. Klockan är nu 21.10. Precis mellan Biografen och senare mordplats blir en man med en walkie-talkie sedd.
22.10 I omedelbar närhet av blivande mordplats står ännu en man med en walkie-talkie.
23.00 Mozart-Filmen närmar sig sitt slut. Ungefär niohundra meter från biografen ser Annika och Lena hur en polisbil jagar ikapp en linjebuss. Ur polisbilen stiger en civilklädd man in i bussen. Annika och Lena är lite fundersamma.
23.05 Filmen är nu slut. Femtio meter från Biografen Grands framsida ser Majbritt och Märta tre springande män. De springer parallellt med Palmes hemväg.
23.10 Biografen börjar tömmas. Trehundra meter öst om biografen sitter Eva och tittar ut genom sitt fönster. Hon observerar sedan drygt tjugo minuter två män som står och pratar - bredvid en bil med motorn igång - i walkie-talkies. När en polisbil åker förbi är de plötsligt borta. Vid samma tidpunkt parkerar trehundra meter väster om biografen polisbil 1520 på trottoaren. Ingrid frågar sig varför det i denna bil inte, som vanligt är, sitter två poliser utan bara en. Han använder inte polisradion, utan talar i en walkie-talkie. Efter orden -"jaha, där borta" åker bilen plötsligt därifrån.
23.12 Tommy ser på Tranebergsbron hur flera polisbilar åker efter varandra i riktning biografen Grand. Trots att en sådan koncentration av polisbilar sällan förekommer i Stockholm vet poliscentralen ingenting om detta.
23.15 Olof Palme är redan på Sveavägen. Kristian ser från korsningen David Bagares Gata och Regeringsgatan, ungefär 400 meter öster om biografen, hur två män tittar i ett tomt skyltfönster. Samtidigt talar båda i walkie-talkies.
23.16 Hörnet Sveavägen och Tunnelgatan. Fem minuter innan mordet. Några meter från mordplatsen ser en taxiförare en man med en walkie-talkie.
23.17 En flanör, vi kallar honom Jerker, och hans flickvän går Adolf Fredriks Kyrkogata i riktning mot Sveavägen. Femtio meter från den plats där Olof Palme kommer att avlida inom några ögonblick ser Jerker ännu en man med en walkie-talkie. När Jerker passerar honom vänder han sig om och ser honom rakt i ansiktet. Jerker känner igen den här manen. Han är helt säker, att han har sett Alfred förut. Alfred är - polis.
23.21 Reine och Sigge åker i en bil i riktning mot mordplatsen. När dom är knappt etthundra meter bort från platsen hör dom två skott. En vit Volvo kör upp och blockerar dem.
23.22 Leif står med sin bil vid rödljuset i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan. Han blir plötsligt vittne till de dödliga skotten. Han försöker ögonblickligen alarmera polisen på sin mobiltelefon. Samtalet blir hos mobiltelefonbolaget registrerat, men ingen svarar i poliscentralen. Polisen i den svenska huvudstaden kan inte larmas. Det är först 23.26 möjligt.
23.23 Mördaren har flytt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Där springer han förbi Anna, som noterar att han försöker stoppa ned någonting i en sorts handväska. Han verkar ha problem med blixtlåset.
Det är fortfarande 23.23. Lars, ytterligare ett vittne till mordet, förföljer mördaren. Vid David Bagares Gata, 150 meter östligt från mordplatsen, förlorar han spåret. Gatan är tom på människor. Bara polisbil 1520 kör förbi långsamt och utan blåljus.
23.24 I närheten av mordplatsen blir ytterligare tre män med walkie-talkies sedda av tre olika vittnen.
Fortfarande 23.24. Fem minuter innan mordlarmet går ut över polisradio hör en pressfotograf över sin specialmottagare ett walkie-talkie-samtal: "Hallå ni däruppe..hur ser det ut.." - "Bra, men det är förbannat kallt" - "Statsministern är skjuten" Den sista satsen lät mer glad än bestörtad, lät som om saken var klar.
23.25. Fyra minuter efter skotten. Femhundra meter öster om mordplatsen kommer 43-ans buss in på Eriksbergsgatans hållplats. Två män vill stiga på. De verkar upphetsade. En av dem stiger på, den andra stelnar till i bussdörren och tvekar. Sedan tittar han upp i taket, noterar vagnnumret, och stiger sedan ur. I handen har han en gråblå plastväska i A4-format med blixtlås. En sådan plastväska har Anna sett hos den flyende mördaren två minuter tidigare. I sådana plastväskor bär Stockholms civilpoliser i tjänsten sina skjutvapen. Detta förhållande noterar inte bara busschauffören utan också en bussresenär, TV-producenten Lars Kranz.
Fyra dagar senare sitter Lars Kranz i rätten som processövervakare. Där ser han en man som han på grund av hans ovanliga kindparti känner igen direkt. Det är mannen med plastväskan han såg på 43-ans buss. Han tar reda på mannens namn. Det är Alfred. Samma Alfred som Jerker såg strax innan mordet, en av walkie-talkie-männen. Men det finns ochså ett tredje vittne som bekräftar Alfreds närvaro vid mordplatsen, nämligen busschauffören på 43-an. Han identifierade senare även den andre mannen som steg in i 43-an, hans namn är Gunnar.
Gunnar och Alfred är poliser i polisdistriktet Norrmalm. Där ligger mordplatsen, och även biografen Grand. Gunnar och Alfred har under sin poliskarriär nästan alltid arbetat tillsammans. Under mindre än två år blev teamet 70 gången anmält för brutala metoder mot civilister, men väldigt sällan dömda. Alla misshandlingar de båda utförde blev inte anmälda, som den gången de förhörde en misstänkt droghandlare till döds i ett rum i tunnelbanestationen T-centralen. Ansvarig för dessa icke-anmälningar var förste riksåklagare Clas Zeime. Och just denna Zeime blev i Palme- mordutredningen efterföljare till åklagaren K.G Svensson, alltså den Svensson som kritiserade Holmérs spaningsmetoder.
Gunnar och Alfred var också medlemmar av den beryktade Baseball-ligan. Denna civila enhet grundades av Norrmalmspolisen 1982 för att begränsa gatu- och drogkriminalitet. Detta gjordes så brutalt att gruppen teoretiskt upplöstes ett år senare. Praktiskt arbetade poliserna i Baseball-ligan tillsammans ända fram till mordet av Olof Palme. Den högerorienterade Baseball-ligan sades hysa fanatiskt hat gentemot den vänsterorienterade Olof Palme. Baseball-ligans skapare var för övrigt ingen annan än Hans Holmér. TV-producenten Lars Kranz är sedan trettio år journalist och en utbildad kriminalreporter. Efter att i rätten ha känt igen Alfred som den man som steg på bussen, visste han vad han hade att göra. Han träffar spaningsledningens chef Hans Holmer samma kväll efter en presskonferens i radiohuset. Kranz berättar om sin observation och visar en tidningsbild av Alfred. Då detta resulterar i att en av Holmers livvakter frågar vem det är, ställer sig Holmer upp med orden "En kollega" och försvinner snabbt. Hans Holmérs livgarde består delvis av medlemmar ur Baseball-ligan.
Samtalet med Holmer har dock följder: nu övertar den tidigare av Holmér ledda säkerhetstjänsten Säpo alla undersökningar som handlar om misstänkt beteende av poliser under mordnatten. Krantz beordras att komma till Säpo för förhör. Med falska vittnesutsagor, bland annat från hans dotter, försöker Säpo få honom att erkänna att han inte har gjort sina betraktningar den 28:e utan den 24:e Februari. Ett samtal med hans dotter ger honom klarhet: Säpo har försökt att föra honom bakom ljuset [ihn reinzulegen]. Han blir senare konfronterad med såväl en manlig som en kvinnlig busschaufför som båda säger att han har åkt med en helt annan buss än den han själv uppgett.
Den riktiga busschauffören måste Kranz leta reda på själv. Den 2:a maj finner han honom. Busschauffören bekräftar Alfreds märkvärdiga beteende. Även Baseball-ligapolisen Gunnar har busschauffören känt igen. Utan förbindelse med Lars Kranz hade busschauffören direkt efter mordet vänt sig till spaningsgruppen med sina iakttagelser. Säpo satte sig i förbindelse med honom direkt. Av detta kan vi notera att polisspåret blir taget med största allvar, även om det sker bakom stängda dörrar.
Varför dessa mystiska spaningsmetoder? Säpo känner redan till den riktiga busschauffören, presenterar för Kranz dock två andra. Varken Gunnar eller Alfred har till dags dato konfronterats med busschauffören eller Lars Kranz.
Säpo försöker istället spela ut vittnena mot varandra. Båda blir massivt skrämda. Man förföljer dem och avlyssnar deras telefon. Busschauffören blir öppet hotad. Gunnar och Alfred stiger flera gånger in i hans buss för att kontrollera hans reaktion. Säpo varnar honom, och undrar om han inte vet hur sällan det händer att poliser får en fällande dom i Sverige, och när han står i rätten, tryckt mot väggen av skickliga frågor från advokater, och Gunnar och Alfred blir frigivna, om det då är klart för honom vad som skulle kunna hända honom och hans familj. Slutligen tystnar busschauffören, som inte vill ha någonting mer med saken att göra. Också Kranz känner sig på grund av psykoterrorn som ett offer. Busschauffören och Lars Kranz blir förhörda, inte Alfred och Gunnar. Polisspåret får inte finnas.
Igen och igen syns Säpo-anställda på grund av sina extremt högerradikala yttringar. Inte bara ett fåtal Säpo-anhöriga har känt eller noterat ett utpräglat Palmehat. Säpo-agenten Melker Berntler ger till sin tidigare chef Holmér en lista med namn på kollegor som hade önskat sig att Olof Palme mördas. Säpo har femton revolvrar med Kaliber 357 Magnum, av samma typ som Olof Palme mördades med.
Även Norrmalms polisdistrikt är känt som högerinriktat centrum inom Stockholmspolisen. Den beryktade Baseball-ligan hade sitt hem här. Mycket omtyckt var hos vissa Norrmalmspoliser de så kallade kamratträffarna. På programmet stod högerextremistisk litteratur och texter, tysk marschmusik samt Hitlerhälsning.
En dag efter mordet på Olof Palme firade Norrmalmspolisen en fest. Under denna fest utbringade avdelningens ledare Knut en skål tillägnad mordet på Olof Palme. Nästa alla höjde instämmande sitt glas. Även Torsten är Norrmalmspolis. Liksom Alfred och Gunnar var han medlem i Baseball-ligan. Han är öppet fascistisk. På sin ytterrock har han en svensk flagga med ett hakkors broderat. Mordnatten hade han en koordinerande uppgift i innenministriet.
Norrmalmspoliskvinnan Laura arbetade på mordnatten extra i en ambulans. Hon kallas till mordplatsen men svarar dock inte. I hennes ställe tar en händelsevis passerande ambulans upp den nedskjutna Palme.
Ytterligare en Norrmalmspolis är Henrik, även han ex-Baseball-ligist. Han har fotografier där han poserar framför judiska gravar med Hitlerhälsning. Henrik är medlem i högerradikala kulturföreningen Suecia Avantus Gardiae, som också producerar radioprogram i Stockholms Öppna Kanal. Samma dag som mordet görs en lyssnarfråga; en svensk statsman skall bli mördad, och lyssnarna skall gissa vem. Åtta timmar senare är Olof Palme död.
Mordnatten har Henrik, gentemot läkares anvisningar kort efter en blindtarmsoperation lämnat sjukhuset på eget bevåg. Henrik har tillgång till en våning i korsningen Regeringsgatan och David Bagares Gata. Precis där förföljaren Lars förlorade Olof Palmes Mördare ur blicken.
I denna lägenheten bor Egon. Vapenhandlaren och majoren A. D. Egon poserar även han på Henriks Hitlerhälsningsfotografier. Sex veckor innan mordet blir han säkerhetschef för radiotrafik i Storstockholm och kontrollerar därmed även all walkie-talkie-kommunikation. Säkerhetsklassning för denna höga förvaltningspost gör Säpo, positivt. En vecka efter mordet låter Egon sjukskriva sig, och säger upp sig en vecka senare. Hans efterföljare blir Henrik, som även han klassas som ytterst pålitlig av Säpo. Norrmalmspolisen Sigfrid hörde likväl till Baseball-ligan. Mordnatten körde han polisbil 1520. Enligt insatsplanen hade hans mannar egentligen ingen tjänst den natten. Men polisofficeren Paul, som hör till Södermalmspolisen, bytte för denna kväll till Norrmalmsdistriktet. Hans förare Sigfrid ansöker först samma kväll att få köra, och kommer sålunda att ha 21 timmars obruten tjänst.
Bil 1520 är den bilen parkerad på trottoaren, i vilken Ingrid tio minuter före mordet ser en ensam polis tala i walkie-talkie. Två minuter efter mordet åker denna vagn 1520 långsamt och utan blåljus förbi vittnet Lars. Han har ögonkontakt med Sigfrid och Paul. Kort därefter ger Lars upp jakten och går tillbaka i riktning mot mordplatsen och träffar ännu en gång polisbil 1520. Denna gång stannar han polisbilen och frågar om de ochså jagar mördaren, vilket poliserna jakande besvarar.
Men när de verkligen jagar en mördare, varför har de då inte två minuter tidigare arresterat Lars? Han var den enda människan på gatan, kom springande i riktning från mordplatsen, och är därigenom högst misstänkt. Varför åker Sigfried och Paul till brottsplatsen i en riktning där en trappa gör en tillfart omöjlig? Varför gör de inte sin insats, som annars är fallet, över radio tilkänna, och varför leder de inte Lars uppgifter över flykt- riktningen vidare? Och framför allt: Hur är det möjligt att den här vagnen redan känner till skotten? Radiolarmet blir nämligt först fyra minuter senare, 22.39, utlöst.
För att förklara det mystiska uppträdandet av bil 1520 vill spaningsgruppen sätta radiolarmets tid sex minuter tidigare. De kommer att förutsätta att radiolarmet gick ut redan 23.23, även fast samtliga vittnen bekräftar 23.29 som tid för larmet. För att verifiera den tidigare larmtiden används poliscentralens datorutskrift, på vilken alla insatser finns registrerade. Men alla tidsangivelser från 23.23 till 23.30 är manuellt ändrade.
Senare skulle larmcentralens band med tidsangivelser tjäna som bevis för den tidigare larmtiden. Orginalbandet är visserligen förstört, men spaningsledningen lade fram en kopia. Men den här kopian hade ett fel; Televerket har två band för tidsangivelser: det tekniskt felfria bandet A, och ett tidsangivelseband B som har ett lätt bakgrundsbrus. Mordnatten löpte tidsbandet med bakgrundsbrus i Televerkets anläggning. Polisens bandkopia innehåller den brusfria tidsangivelsen.
Samma dag som denna förfalskning blev upptäckt av pressen dykte, som ett under, originalbandet upp. Det blev ögonblickligen hemligstämplat. Spaningsledningen insisterar fortfarande att radiolarmet gick ut 23.23. Skall därmed misstanken vara borta att det fanns poliser som kände till mordet även fast detta inte var möjligt?
Radiolarmet ger ytterligare en gåta: under flera minuter går det inte ut något radiolarm från poliscentralen även fast de känner till attentatet. När vittnet Leif klockan 23.22 försöker nå poliscentralen via mobiltelefon svarar ingen. En minut senare lyckas en taxicentral att komma fram till polisen. Polisen tar upp anmälan om skotten på Sveavägen, skickar dock ingen bil. Taxicentralen larmar även en ambulans över larmcentralen, som i sin tur ytterligare en gångklockan 23.25 informerar polisen. Hos polisen säger man sig inte känna till någonting om skotten, även fast man två minuter tidigare blev från larmade av Järfälla Taxi. En minut senare kommer äntligen vittnet Lars fram till polis-centralen, som nu får höra om attentatet för tredje gången. Trots detta trefaldiga larmande skickas inga bilar till mordplatsen. Ytterligare tre minuter passerar utan att någonting händer, sedan sätter Kasper ut det första Radiolarmet över skotten på Sveavägen.
Kasper jobbar bara den här kvällen i poliscentralen. Vanligtvis hör han till manskapet i piketbil 3230. Den vagnens insatsledare - Max - och besättningsmedlemmen Yngve är delägare i privata säkerhetsfirmor - tillsammans med Baseball-liga-poliser! Yngve är skjutlärare och hör till kretsen av högerextrema poliser.
Vid tidpunkten för attentatet befinner sig piketbil 3230 på Malmskillnadsgatan, bara 150 meter ifrån mordplatsen. Men här har den egentligen ingenting att göra. Enligt uppgift ville besättningsmedlemmen Yngve flytta sin felparkerade bil. Han bor bara 100 meter längre bort i hörnet Regeringsgatan och David Bagares Gata, tvärs över gatan från radiosäkerhetschef Egon, alltså samma gathörn där vittnet Kristian såg två män stå och stirra i det tomma skyltfönstret samt prata i walkie-talkies, och där förföljaren Lars förlorade spåret efter mördaren.
För att hitta en parkeringsplats för sin privatbil åker Yngve nu, bara några minuter före mordet, ytterligare ett varv runt kvarteret. Han åker därigenom parallellt med Olof Palmes hemväg. Ynge parkerar sin bil på David Bagares Gata och går tillbaka till piketbilen. Då går skotten. I samma ögonblick, när mördaren kommer springande på David Bagares Gata åker piketbussen därifrån. Förföljaren Lars förlorar mördaren ur siktet bakom en bil. Det är Yngves bil. Lars träffar sedan bil 1520, något senare kommer även besättningen från Yngves piketbuss. Ingen verkar här märka något misstänkt, utan beger sig samtliga till brottsplatsen. Bara en person stannar helt ensam kvar på David Bagares gata: Yngve - han blir stående vid sin privatbil.
Är han där verkligen ensam? Yngve har för övrigt flyttat sin bil från ett parkeringsförbud till ett annat. Den blir tre dagar senare bortsläpad.
En av walkie-talkie-männen vid det tomma skyltfönstret blir senare identifierad, även han en polis. När Olof Palme blir nedskjuten uppehåller sig i en omkrets av cirka 400 meter av mordplatsen minst trettio poliser, av vilka minst arton inte har någonting där att göra. Ingen av dom hade något uppdrag. Också Karl är i närheten avbrottsplatsen. Karl är en av poliserna i piketbilen som vittnet Eva ser långsamt åka förbi de två walkie-talkiemännen. Han genomför den första personkontrollen efter mordet. Han har en misstänkt som passar in på personbeskrivningen. Men: Vid denna tidpunkt har över huvud taget ingen personbeskrivning gjorts. Karl hade övertagit ett hyreskontrakt för en våning på Järnmalmsvägen i Traneberg. Strax efter mordet övertar Karls kollega Gunnar kontraktet. När i denna våning ett vattenrör brister måste hyresvärden skjuta ett skåp åt sidan. Då rullar plötsligt en SS-hjälm över hans fötter. I skåpet hittar han ochså dussintals hakkors-fanor, avancerad avlyssningsutrustning och några walkie-talkies. När rörmokaren vill fixa vattenskadorna kommer en fullbesatt piketbuss förbi. Även i Stockholm bryr sig sällan polisen om vattenskador, det är ett jobb för hantverkare. Poliserna frågar rasande vad det är som pågår.
Varför har Norrmalmspolisen ett sådant sällsynt intresse av denna våning? Deras färd till Traneberg registreras inte som insats, och Traneberg ligger utanför Norrmalmsdistriktet. Grannarna uppger att ingen bor i den lägenheten, och faktum är att Gunnar har två andra adresser. Nyckeln till denna våning hänger tillgänglig för alla på Norrmalmspolisen. Det finns en speciell telefonledning indragen, och läget lämpar sig utmärkt för walkie- talkie kommunikation ända in i Stockholms innerstad. I precis denna riktning kom de oregistrerade polisbilarna som Tommy såg några minuter innan mordet. En husundersökning genomförs inte. I motsats: spanarna ger Gunnar möjligheten att lugnt föra bort alla dessa mystiska saker ur lägenheten.Fantombilden
Alla hittills kända polisspår-vittnen har letats upp av journalister. Inte ett enda polisspår-vittne har presenterats av polisen själva. Spaningsgruppen hanterar vittnenas observationer på sällsamt vis. Förföljaren Lars blir på brottsplatsen indragen i en piketbuss. Hans iaktagelser blir inte vidarbefodrade. Ingrid som såg bil 1520 blir förhörd först efter det att hennes iakttagelser blir offentligt kända. Man försöker intala henne att hon har sett anställda i ett vaktbolag och inte poliser. Den från spanings- ledningen utpekade vaktbolagsanställde intygar dock att han inte har varit där. Majbritt och Märta kontaktar polisen omedelbart efter mordet. De blir ivägskickade med orden "blonda män söker vi inte", bara utlänningar är intressanta. Eva, som såg Karl, får höra från spaningsledningen att hon bara har sett tre fulla män. Leila sätter ihop en fantombild av mannen hon såg följa Palme i tunnelbanan. Denna fantombild blir ögonblickligen hemligstämplad. Pär upplever samma sak. Inga får bara se fotografier av utlänningar, även fast hon svär på att ha sett typiskt svenska män. Jerker, som kände igen Alfred, känner sig till och med hotad av polisen, likaså Lars Kranz och busschauffören.
Vissa vittnen till polis-spåret har ännu inte förhörts. Men flera år efter mordet blir nya vittnen kända. Först i november 1992 gav Katja och Pirjo sina fällande iakttagelser tillkänna.
Katja och Pirjo kommer från Finland. De bor i en nordlig förort till Stockholm. 1985 gick Katja regelmässigt till en Fitness-studio. Från denna minns hon en finsktalande man. Landsmannen heter Pertti. Han är känd i fitness-studion, går ofta dit, men Katja intresserade sig inte för honom.
På kvällen den 28:e februari kommer Katja och Pirjo samtidigt med Olof Palme ut ur en biograf, men en annan biograf cirka en kilometer bort, på Kungsgatan. Katja och Pirjo vill titta i fönstren på en möbelaffär på Sveavägen. Klockan är 23.18. Trehundra meter norr om dem går makarna Palme. 23.19 har Katja och Pirjo nått Sveavägen. Och nu märker de att de inte har någon klocka. För att inte missa sitt pendeltåg måste de fråga någon hur mycket klockan är.
Olof och Lisbet Palme kommer i motsatt riktning. Det är nu bara 200 meters avstånd mellan dem. 23.20 står paret Palme framför skyltfönstret till den Indiska butiken "Saris". Katja och Pirjo befinner sig 100 meter söder om dem. Framför färgaffären Dekorima ser de en man med sänkta armar. Katja går fram till den här manen för att fråga honom om klockan. Exakt i detta ögonblick märker hon att hon känner den här mannen, till och med med efternamn. Det är Perrti, finnen från fitness-studion. Alltså talar Katja med honom på finska direkt. Men Perrti svarar inte. Han tittar bara nervöst på Katja. Hon blir lite konfys, tar tag i Perttis jacka och frågar igen "varför vill du inte säga hur mycket klockan är?" I detta ögonblick kommer det en röst ur walkie-talkien. En walkie-talkie Pertti har gömd i sitt axelhölster. Rösten säger på finska "nu kommer dom", Pertti svarar på finska "jag har blivit igenkänd, vad skall jag göra?" Svaret, ännu en gång på finska "skit i det, gör vad du ska!"
Katja och Pirjo finner situationen obehaglig, eftersom de även har sett pistolen som Pertti har i sitt andra axelhölster. De vänder sig om och beger sig snabbt därifrån i riktning centralstationen. Kort därefter hör de två skott. Bara hundra meter bort från mordplatsen vänder de sig om. De kan inte se någonting. De hoppas att det bara var avgasknallarna från förbifarande amerikanska gatukryssare. Tidningarna gör nästa dag deras förhoppning till intet.
Katja och Pirjo är övertygade, de har frågat en statsministermördare efter klockan. Visserligen har de inte sett honom skjuta, men att det måste ha varit mannen vid färgaffären blir klart från vittnesmål av vittnet Morelius. Han såg vad som passerade från sin parkerade bil i hörnet Tunnelgatan / Sveavägen och märkte att mördaren under de sista minuterna före mordet inte rörde sig ur fläcken. Det måste alltså ha varit samma man som Katja och Pirjo frågade efter klockan.
Nu fruktar Katja för sitt liv, för Pertti har känt igen henne. Katja och Pirjo lovar varandra att inte berätta dessa iakttagelser för någon. Efter sju år berättar Pirjo sin historia i förtroende för en vän. Vännen berättar historien vidare för en journalist. Och journalisten går vidare till spaningsgruppen, som intresserar sig väldigt mycket för de båda finnarna. Spaningsgruppen arresterar inte Pertti, istället består deras första handling av en husundersökning hos Katja. Möjlig grund för detta: även Pertti är polis.
Katja och Pirjo är till dags dato minst åtta gånger förhörda. De är efter detta väldigt förskrämda. När andra - mindre viktiga vittnen - har fått se över hundra fotografier har man visat Katja och Pirjo sammanlagt tio. En konfrontation mellan Katja, Piro och Pertti har inte skett. Även andra vittnen till mordet har hittills inte konfronterats med Pertti. Händelsevis arbetar Pertti vid Rikskriminalen, alltså vid samma avdelning som hela spaningsgruppen tillhör.
Juni 1994 blev spaningsledaren Hans Ölvebro åtalad på grund av inaktivitet. Den ansvariga riksåklagaren har dock inte öppnat en process mot Ölvebro, eftersom han "hade förhört alla vittnen".
Hans Ölvebro stängde väldigt hårt ögonen för alla fakta som visade på ett deltagande av polisen i Palme-mordet. Vill han inte finna mördaren? Han säger om sina spaningsmål tydligt "vi är intresserade av alla tips. Vi arbetar opartiskt med en serie av tänkbara motiv. Det enda spår som jag vägrar att befatta mig med är polisspåret."
Pertti, Alfred, Gunnar, Siegfrid, Yngve och alla de andra glädjer det säkert.
Efter långt övertalningsarbete av riksdagsledamöter har riksdagen den 24:e november 1993 beslutat att kräva en oberoende medborgarkommission från regeringen. Riksdagen och regeringen enades om att regeringen varken fick utarbeta speciella direktiv för kommissionen eller utse kommissionens medlemmar. Men innan det han gå så långt presenterade Hans Ölvebro ännu en gång en Palmemördare. En 42-årig sinnesstörd skulle ensam ha mördat statsministern. På grund av detta lade regeringen sina direktiv på is. När mördaren var fasttagen, behövde man följaktligen ingen mordkommission.
Efter denna infrysning erkände Hans Ölvebro att han inte hade någon Palmemördare. Han ville bara kolla om någon i spaningsgruppen ledde information vidare till pressen. 29:e september 1994 var direktiven slutligen utarbetade, i slutet av 1994 var medlemmarna utsedda. Aldrig tidigare i Sveriges historia har en undersökningskommission så sent insatts.
Kommissionen skall visserligen explicit undersöka misstanken om att eventuellt poliser var inblandade i mordet, för detta är den dock ingen medborgarkommission, som ursprungligen krävdes. En tidigare regionalpolitiker, en borgmästarinna, en straffrättsdocent, en förste rikskriminalchef och generaldirektören för riksrevisionsverket ska i slutet av januari påbörja arbetet. När inget åtal har väckts innan den 28:e februari 1996 - om ett år alltså - kan bara mördaren själv ställas inför rätta. För alla andra medhjälpande är en straffrättslig procedur utesluten. Kommissionen skall lägga fram sina första resultat i juni 1996. Varför så sent?
Detta är en artikel av Klaus Dieter Knapp publicerad i Die Zeit, No. 9, 24 Februari 1995, sid 13-15, sektion Dossier med originaltitel Der Polizei auf der Spur. Detta är en översättning av intellektuellt gods utan tillstånd, och endast för privat läsning. Om du vill använda den här texten, varsågod, jag bjuder på översättningen men för att få copyright och annat fixat kontakta:
Kommanditgesellschaft Zeitverlag Gerd Bucerius Gmbh & Co,
Pressehaus, Speersort 1, 20095 Hamburg. Tel +49-40-32800, Fax +49-40-327111.
submitted by smurfensmurfen to sweden [link] [comments]


2016.02.12 11:02 Frederna Mitt Rant

Här är mitt "final rant", min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva. Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en - för min ålder - storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som - utöver att hon är vacker och rolig - utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!” Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi - i hemmet - höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss - i Sverige - bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat. Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena. Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri - ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna - som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen. Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är - att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig - men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera! Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu - under 2016 - kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning - en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla - för att gynna sig själva - är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar - för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag - som förälder - ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner - och detta är ingen underdrift - ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om - förstår - folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja - alla - som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min - om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade - hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige - och dess medborgare - har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som - till mitt ansikte - en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko twitter.com/daccraft
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”. Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig. Det skulle vara skönt. Jag skulle glatt skratta med dem.
Källa
submitted by Frederna to sweden [link] [comments]


2014.09.15 22:17 kazarnowicz Peter Sundes bror berättar om hur Sunde behandlas av kriminalvården

(Det här är skrivet på Facebook av Peter Sundes bror, som bad om hjälp med spridning. Eftersom Facebook-länkar innehåller information så antar jag att de inte får postas i /Sweden heller - men PM:a mig om du vill ha länken till Mats inlägg.)
TL;DR Peter Sundes bror har pratat med Peter, och enligt honom straffar kriminalvården honom lite extra: mat som inte täcker näringsbehoven, läkare som inte får skriva intyg på att maten inte täcker näringsbehoven trots dokumenterad näringsbrist, lagstadgade permissioner som uteblir, drogtester som inte följer reglerna - och det finns ingen kontrollinstans förutom JO som i princip är maktlös. (Notera att det är min version av TL;DR och kan vara färgad av min tolkning)
Om kriminalvården, min bror och vår fars sjukdom / sprid gärna
Jag har medvetet sagt mycket lite om det som hänt min bror, Peter Sunde, de senaste månaderna. Dels för att han kan prata för sig själv och inte har svårigheter att göra sig hörd, trots att han sitter på en säkerhetsklassad anstalt i Västervik. Men de få gånger fångar berättar om sin egen svåra situation i fängelserna lyssnas de som bekant sällan på, och det som har hänt under de senaste veckorna får så stora konsekvenser även i mitt liv att jag måste säga åtminstone något.
För några decennier sedan fanns en samsyn när det gällde det andra ledet i ordet kriminalvård. Det var på vården tonvikten skulle ligga, åtminstone i de politiska diskussionerna. Vad människan än hade gjort gynnade det inte samhället att bryta ner henne. För att minska kriminaliteten krävdes istället att den intagne erbjöds hjälp och stöd att komma ur sin kriminalitet. Verkligheten var visserligen mindre idealistisk, fängelserna hade stora brister också då. Men bristerna har blivit större genom skärpningar av straffsatser i samband med kreativa tolkningar av reglerna från de styrande i fängelserna.
Peter sitter alltså sedan i maj inlåst i Västervik. En klass 2-anstalt som aspirerar på att ha lika hög säkerhet som de mer kända klass 1-anstalterna Kumla och Hall. Det är också den anstalt som kritiserats flest gånger av JO de senaste åren. Varför han befinner sig just där är oklart. Men redan ett par dagar innan domen mot The Pirate Bay föll hade han blivit tilldelad plats på anstalten. Som offentlig person har han hamnat på en avdelning med fångar som antingen är högprofilerade eller i behov av lugn och åtskillnad från resten av de intagna. I vanliga fall söker man sig till avdelningen själv, eftersom det innebär ett minimum av aktivitet att befinna sig där. Peter har däremot inte getts något val, och han kommer inte att kunna söka sig någon annanstans heller.
När han anlände till anstalten gjorde säkerhetsavdelningen en obligatorisk klassning av honom, resultatet var föga förvånande en obefintlig risk för vare sig våldsamhet eller rymningsförsök. De andra fångarna förstår inte varför han är där, flera av vakterna skakar på huvudet och säger samma sak. På sin höjd ska han vara på en öppen anstalt, med tanke på den dom som ägt laga kraft. I liknande fall skulle det ha varit självklart med fotboja. Men av grumliga anledningar bestämde sig anstalten för att göra precis tvärtom.
*
Redan när han söker om permission första gången kommer chefen för avdelningen in på hans rum med ett leende i ansiktet och säger: ”Jag har goda nyheter till dig Peter, din ansökan avslås.” Vidare gör han klart att Peter inte ska hoppas på någon som helst permission. Inte heller på att förflyttas till en annan anstalt. Och förhoppningar om fotboja bör han slå ur hågen.
Vi pratar med varandra i telefon varje dag. Jag hör honom berätta om kollektiv bestraffning i form av obligatoriska urinprov i avskräckande syfte, trots att chefsjuristen i kriminalvården på en skriftlig fråga från Peter poängterar att urinprov endast får genomföras efter individuell prövning. Vakterna följer order, säger de. Peter ”förstår inte hur det fungerar” på anstalten. Även när han lägger fram lagboken, pekar på paragraferna eller på kriminallagens förarbete rycker de på axlarna, de följer order.
De gör som de blir tillsagda.
Det är därför som de när en fånge går in på toaletten kan vänta utanför. Det är därför som de när han kommer ut från toaletten kan säga, ”nu är det dags för urinprov”, och sedan föra honom till ett kalt rum, där han måste klä av sig alla kläder och kissa inför två vakter. Har du redan kissat? Tough luck. Då får du vänta tills du kan göra det på nytt.
Det händer fler saker. Saker som inte kan verifieras, eftersom inblicken i kriminalvården saknas. Jag hör om människor som går till tandläkaren, den som gett det lägsta budet i den offentliga upphandlingen. Hur flera av de intagna kommer tillbaka i värre skick än när de gick dit. Tandläkaren har dragit ut fel tänder, det sitter flisor kvar i tandköttet. Vakterna rycker på axlarna. Det är inte deras ansvar att se till att mannen – som förutom att han förvägras smärtstillande också blöder ner alla sina lakan – får tillgång till akut tandvård. Trots att lagen säger att akut tandvård ska ges just akut. Inte om sex dagar. Inte om en och en halv vecka. Det får man ta upp med de som bestämmer, med cheferna.
Vakterna gör bara sitt jobb. De gör som de blir tillsagda.
Jag hör hur anstalten har satt i system att börja låsa upp dörrarna klockan sju på morgonen och låsa in de intagna från kvart i sju på kvällen. Det innebär att alla sitter inlåsta längre än de tolv timmar per dygn som lagen tillåter.
Anledningen? Vakterna får inte övertid. De följer bara anstaltens regelverk. ”Du förstår inte hur det fungerar här inne.” Den som poängterar att de bryter mot lagen är en rättshaverist. Man förväntas förstå att det av praktiska skäl inte fungerar så som det sägs att det ska fungera. Därför är den timme utomhus om dagen man har rätt till lika med femtio minuter. Därför får han äta potatismos serverat med kokt potatis. Och förhoppningsvis har köket lagt undan lite extra frukt, eftersom han är vegan. De hävdar att han serveras näringsrik och bra mat. Trots det har han gått ner tretton kilo. Han har av läkaren fått konstaterat flera bristsjukdomar. Bland annat har han fått järn- och b12-brist. Problemet är bara att läkaren inte får skriva intyg längre. Det blev nämligen så krångligt när han gjorde det. Därför finns det alltså inget fel på maten. Jag hör hur de hanterar kritiken från JO. Hur de som ögontjänare ändrar rutinerna en smula tills stormen har blåst över. Vad ska de göra? JO har ändå inga muskler att sätta bakom sin kritik. Det finns ingen tillsynsmyndighet.
Därför fortsätter breven att läsas av säkerhetspersonalen utan att det framgår att posten har kontrollerats genom de obligatoriska stämplarna anstalten ska använda sig av, särskilt när de råkar komma från människor som personalen i postrummet känner igen namnen på.
”Du förstår inte hur det fungerar här inne”, säger de. Sedan får han avslag på sin nästa permissionsansökan, sedan på nästa. Det finns ingen logik, inget skäl till avslagen. Enligt reglerna ska permission ges även till den som har hög flyktbenägenhet. Det har nämligen att göra med den där vården igen, om att även fångar ska få möjlighet att träffa familj och vänner, det handar om deras psykosociala hälsa. Men nu när den ordinarie chefen har gått på semester verkar det gå lättare. Den vikarierande chefen säger att det ska gå att ordna. Det finns ju som bekant ingen risk för att Peter ska rymma. Ingen annan intagen har så låg flyktrisk som han. Inte minst med tanke på att hans far är sjuk. Inte minst med tanke på att straffet är relativt kort. Inte minst med tanke på att hans far är sjuk.
Fängelseledningen tänker annorlunda. De resonerar så här: det finns förvisso ingen rymningsrisk. Men om han rymmer. Då skulle det leda till en medial katastrof. Därför står det i avslaget att det föreligger – inte bara en stor – utan en sannolik rymningsrisk. Det är så det fungerar på anstalten.
Om det går att verifiera att det jag säger är sant? Det är tveksamt, det finns ingen insyn. Ingen möjlighet att på riktigt granska vad som händer på en svensk säkerhetsklassad anstalt. Men det finns vittnen. Och det finns advokater. Och det finns möjligheter att aldrig släppa taget eller att ge upp kampen mot ett system som så uppenbart är ägnat att bryta ner i stället för att bygga upp människor. Men utsikterna är små. Västervik har tidigare kritiserats av JO för att ändra i uppgifter, radera anteckningar, inte låta de intagna få kopior på beslut. De drar sig knappast för att neka om någon skulle få för sig att granska dem. Inte alls, svarar anstalten, vi följer reglerna. Vi erbjuder flera program för de intagna. Vi erbjuder utbildningar till exempel! Han fick låna ”Spanska för nybörjare”. Den har han nu i sitt rum.
Tiden går och vår far blir sjuk. Peter är orolig för vad som händer. Pappa är gammal och har svåra smärtor i benet. Efter lungcancern för tjugo år sedan har han bara en lunga kvar. Han har opererat hjärtat och höften. Och just den här sommaren har han rasat i vikt. Varför får Peter inte permission? För att de hämnas på honom. Det är den enda rimliga förklaringen.
Jag säger det igen: det finns inga som helst skäl, ingenting som hindrar att Peter får permission. Men det har gått prestige i det hela. Han vinner små slag om, för oss som befinner oss på utsidan, små saker. JO lägger inte ner hans anmälningar. Postavdelningen tvingas ändra sina rutiner. De intagna vägrar gå in från gården innan det har gått en timme. Han hjälper de andra med dokument och överklaganden. Han driver igenom att avdelningen ska ha ett eget exemplar av lagen tillgängligt. Han lämnar in överklaganden och ansökningar. De retar sig på honom. De säger: ”det är en möjlighet att få permission”, men det stämmer inte. Enligt lagen har intagna rättigheter. Rättigheter som inte får betraktas som belöningar för servilt uppträdande, men det är så de används. Den som kräver sina rättigheter ska straffas. ”Goda nyheter! Din ansökan avslås!”
Pappa blir sämre och hamnar på sjukhus. Det är foten, det är åderförkalkningen, det är diskbråcket, det är lungan, det är viktraset, det är smärtan och den misstänkta cancern. Sommaren 2014 ska gå till historien som en av de värsta i KSS historia. Sjukhuset är underbemannat. Sköterskor talar i media ut om hur de gråter för att de inte hinner med. Det är stor platsbrist. Och pappa flyttas mellan flera avdelningar. Peter försöker så gott han kan. Han ansöker om permission igen och igen. Och hör och häpna, till slut går ansökan nästan igenom...
Läget är allvarligt, men Peter får ingen ordinarie permission. Två vakter medföljer istället. Resan från Västervik till Skövde är lång. Han får därför bara träffa pappa tre timmar. Men visst. Det är alltid något. Han får i alla fall träffa sin sjuke far.
Men de vägrar fortfarande ge honom en ordinarie permission. Vakterna som medföljer är vänliga. De förstår, alla förstår, vem skulle inte göra det? – att det inte finns någon som helst rymningsrisk. Pappa är sjuk. Han vill träffa sin son. Peter vill träffa sin far. Och han får träffa sin far. Den här gången och ytterligare en gång.
Hur bedömer man en fånges flyktbenägenhet? Hur gör man en riskanalys? Permissionssystemet är utformat på ett sådant vis att en lyckad permission leder till nya möjligheter. Sex timmar blir småningom tjugofyra timmar. Den som får permission har också rätt att ansöka om att flyttas till en annan anstalt och ökar sina möjligheter att få fotboja. Den som inte har fått permission har mycket små möjligheter till någotdera, trots att det i frivårdens bestämmelser enbart står att den intagne ”bör” ha haft permission för att fotboja ska komma på tal. En bevakad särskild permission räknas inte i systemet som en permission. Därmed är det som att han aldrig har befunnit sig utanför fängelsemurarna. Han har fått träffa pappa. Han har rest med bevakning. Han har skött sig. Han har varit exemplarisk. Men han får ingen permission. Det finns inget nytt underlag för att bedöma om han ska få permission. Trots att den tillfällige chefen nu i samtal med advokaten säger att det inte finns några som helst hinder för Peter att få det. Men några dagar senare gör sig chefen otillgänglig. Nytt avslag. Peter skulle med största sannolikt rymma, enligt beslutet.
Kriminalvården får inte utdela ytterligare straff än det som redan utdömts i rättssalen. Men det är svårt att dra andra slutsatser än att det i Peters fall rör sig om ren bestraffning i kombination med ängslighet och feghet. Om han rymmer. Då. Då blir det ett medialt helvete för den anstalt som kritiserats flest gånger av JO. Peter berättar att de har taggtrådsstängsel med rakblad. Att de betalar stora summor varje år för detta i vite. Själva kallar de det för ”dispens”. Anstalten säger sig sätta säkerheten först. De anser sig behöva rakblad och bryter mot reglerna och betalar böterna varje år. De måste ha rakblad. Annars rymmer folk. Beviset för rakbladens effektivitet? Det relativt låga antalet rymningar. Men det händer så klart att folk rymmer ändå. På permission till exempel. Det är klart att det händer.
Pappas sjukdom förvärras. Sommaren pågår därute på Billingeslänten. Sveriges äldsta tv-mast fortsätter att skicka ut signaler, liksom Sveriges högsta tv-mast gör i närheten av Västerviksanstalten. Men snart tar sommaren slut. Och efter semestern återkommer den ordinarie chefen. Det hade nyss funnits en ljusning. Peter var på väg att få fotboja, att få permission, att beviljas förflyttning. Men med den annalkande hösten återkommer den stränga ordningen. Permission finns naturligtvis inte på kartan. Peter ska stanna där han är.
(forts. )
submitted by kazarnowicz to sweden [link] [comments]


'Borde jag berätta för honom att jag inte är kär längre?'  Problemlösning Swedish Gospel Song - Endast de som längtar efter och söker sanningen kommer att få se Gud Tre tips när du inte hör vad en person säger  Edvin tipsar om onödiga saker Linus Forsberg - Det Finns En Väg (Cover) Jesus var/är inte Gud! Bevis från självaste Bibeln. Bibelord. 2 Sam. 7. Löfte, nåden viker inte. Här flyger pojken av tjuren – pappan betalade honom för att hoppa upp

12 tecken på att du dejtar ett svin och måste dumpa honom ...

  1. 'Borde jag berätta för honom att jag inte är kär längre?' Problemlösning
  2. Swedish Gospel Song - Endast de som längtar efter och söker sanningen kommer att få se Gud
  3. Tre tips när du inte hör vad en person säger Edvin tipsar om onödiga saker
  4. Linus Forsberg - Det Finns En Väg (Cover)
  5. Jesus var/är inte Gud! Bevis från självaste Bibeln.
  6. Bibelord. 2 Sam. 7. Löfte, nåden viker inte.
  7. Här flyger pojken av tjuren – pappan betalade honom för att hoppa upp
  8. Hans Andrén - YouTube

För exakt en vecka sen var det final i Melodifestivalen och vad passar bättre som tillbakablick på årets folkfest än att göra en cover på den, enligt Linus, bästa låten från årets ... Kanske har ni inte något emot dessa ord, kanske föraktar ni dem, kanske är de av intresse för er. Oavsett vilket hoppas Gud att alla de som längtar efter hans framträdande noga begrunda detta. Denna vecka tar sig Edvin an att tipsa om vad man ska göra när man verkligen inte hör vad en person säger, och man sagt 'VA?!' cirka hundra gånger. Även denna vecka tar han hjälp av ... När kungen satt i sitt hus, sedan Herren hade givit honom ro för alla hans fiender runt omkring, sade han till profeten Natan: 'Se, jag bor i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält ... Jesus var/är inte Gud! Bevis från självaste Bibeln. Johannes 5:30 Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ... En liten flicka säger att det inte ser säkert ut, och en kvinna håller med henne. Men ingen gör något för att stoppa pojken. När han kastas av tjuren hör man hur kvinnan skriker samtidigt ... Dags för en ny problemlösning där jag pratar om att berätta för någon att man inte är kär längre? När passar det för en första kyss? Hur hittar man något att prata om när det känns ... Vad du inte har, är inte din sak, det tillhör Fadern. Vad du har är din startpunkt för undret. Vad du inte har, Fadern har. Han står redo för att räcka dig det du behöver. Riket tar hand ...